Likt en mördare om natten smyger ångesten ljudlöst fram, och det spelar ingen roll att jag tar fluoxetin i flera gram. Det är så hopplöst och jobbigt när känslan börjar gro, det finns inget man kan göra för att förbättra sin tillvaro. Känslan växer starkare likt smärtan i mitt bröst, och nu står jag här helt ensam utan hopp och utan tröst. Ångesten har mig i sitt grepp och hen släpper inte taget, jag håller på att lämna det trygga. Jag vill skrika, jag vill springa, jag vill bara härifrån, men ändå sitter jag kvar här i min ensamhet. Du kan aldrig inför en ångestattack vara nog beredd, de läskiga tankarna bryter ändå fram och du blir alltid lika rädd. Jag har hjärtklappning och skakar, det här är inte kul, självdestruktiva tankar, jag är äcklig, dum och ful. Känslan är så stark att jag knappt kan tänka klart, och att jag bara vill härifrån är mer än synbart. Plötsligt känner jag hur känslan sakta börjar försvinna, men man kan över ångesten ändå aldrig vinna. Även fast känslan inte är borta riktigt än, så kan jag höra hen säga "Vi ses snart igen!"